Recension av Roxettekonsert

I går var vi och såg Roxette som spelade på Gibson Amphitheatre, inne på Universal Studios. Vilken nostalgitrip! Det var jättekul att höra alla dessa låtar som vi lyssnat på när vi var små och självklart kan texten till, trots att vi inte hört vissa av dem på många långa år. Jag kommer själv ihåg när jag var liten och hade konserter hemma för mamma och pappa där jag och någon kompis mimade till The Look, Dressed for Success och många fler låtar från den tiden. Vilka minnen låtarna tar fram!🙂 Det var tydligen 25 år sedan Roxette sist var i LA så självklart var intresset stort och det var många i vår ålder och äldre som var där och tittade. Vi såg något enstaka barn som mest troligt bara följt med sina föräldrar som var stora Roxettefans.

Marie verkade rätt så svag och stod mest stilla på scenen när hon sjöng medan Per hoppade runt som en studsboll full av energi. Många gånger räckte inte rösten till för henne och det märktes att hon ansträngde den, men sedan när hon sjöng några låtar själv så lät hon precis som hon brukade göra, precis som en inspelning, vilket är helt otroligt när man tänker på det. Hon måste ha en väldigt bra sångröst för att kunna låta i princip som hon gör på skiva, fast live. Imponerande! Det som även är otroligt imponerande är ju att hon återhämtat sig så pass att hon orkar ge konserter efter sin hemska sjukdom. Jag räknade till 160 konserter runt om i världen under det senaste 1,5 året – 160 st!!!! Helt otroligt verkligen!

Det stod på biljetten att det skulle börja kl 20.15 så vi åkte dit ca 1,5 timme innan för att strosa omkring lite grann och även äta något innan konserten. Värmen var näst intill olidlig i går och när vi kom upp till LA vid 18.30 på kvällen så var det fortfarande runt 35 grader ute – puh! Vi gick omkring bland butikerna i området som ligger utanför Universal Studios en stund och hittade sedan en restaurang som serverade något som vi resonerade var längst ifrån snabbmat. Som ni säkert förstår så finns det en oändlig mängd snabbmatsrestauranger i det här området, men inte många av bättre kvalitet. Vi valde att sitta inne där det fanns lite (knappt märkbar dock) luftkonditionering som höll oss ifrån att flyta bort totalt. Servitrisen var jättetrevlig och tog väl hand om oss, men maten vara bara ok, iofs som man kan förvänta sig på ett sådant ställe.

Efter vi ätit klart så gick vi mot Gibson Amphitheatre som låg bara några minuters promenad bort. Vi kom dit runt 20-tiden och tänkte oss att det då skulle krylla av folk, men stället var bara ca 25% fyllt så vi ställde oss utanför och tittade in folk istället.

Efter att ha tittat på folk en stund och förundrats över deras kläder, kroppshydda, hår mm en stund så bestämde vi oss för att gå in och sätta oss. Väl där inne var det så kallt så vi båda frös, men jag hade som tur var med mig en kofta och scarf som snabbt sattes på. Några minuter senare kom en DJ in på scen och började spela en massa gamla godingar som vi båda satt och diggade till. Då konserten inte dragit igång ännu så satt alla ner och väntade på Roxette, men två rader framför oss stod en kille och dansade som om han stod på dansgolvet på Studio 54 och det var sista gången han fick dansa. Haha, det såg så roligt ut när han var den enda som dansade i hela hallen. Kolla in honom här.

Mitt i allt detta kom de som skulle sitta bredvid oss, på min sida, och det visade sig att de tillhörde den lite större modellen av amerikaner. Killen som satt närmast mig var rätt så stor och pös över till min stol med både armar och ben. Helt plötsligt så frös jag inte längre, utan hade en stor man som osade värme bredvid mig. Haha! Som tur var så luktade han inte illa så jag kunde stå ut med att få använda lite mindre av min stol mot att jag blev uppvärmd.😉

Killen som var i samma sällskap som min närmsta stolsgranne och som satt på nästa stol var desto större. Han fick verkligen inte plats i sin stol och pös ut på alla möjliga håll. Han såg så rolig ut när han försökte ta lite plats och la armarna uppe på magen så jag var tvungen att smygta en bild på honom.😉 Stackars hans två kompisar som var tvungna att sitta bredvid honom och klämma ihop sig.

På scenen slutade DJ:n spela och påannonserade en liten paus så att alla kunde handla mat och dryck innan konserten började på riktigt. Alla stora, hungriga amerikaner måste ju få äta liiiite till innan de måste stå upp och dansa i 1,5 h. En stund sedan var nu även lokalen nästan full och Marie och Per klev ut på scenen tillsammans med sitt band och började spela. Wohoo, vilken nostalgi!😀

Här kan ni lyssna till tre av låtarna som de spelade, två där de låter publiken sjunga delvis istället för dem… iiiihhhhh! Det kan låta ok när man står inne på konserten med så mycket ljud från musiken, men såhär i efterhand när jag lyssnade på det så slår alla falska röster igenom. Jag var tyst när jag filmade så jag skulle bespara alla min icke-så-vackra stämma, men Mattias kan höras i mängden om man har tur… eh… otur… hahaha!😉

Roxette LA concert – Spending my time (by fans)

Roxette LA concert –  It must have been love (by fans)

Roxette LA concert – Listen to your heart

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s