Ja, så till anledningen till att jag inte skrivit så mycket nu i januari…
Efter mycket om och men så fick jag ju mitt arbetstillstånd i höstas och började söka jobb i november. Det fanns inte så mycket ute, men jag skickade in lite olika ansökningar och höll tummarna för att något av företagen skulle höra av sig. Inget…
Efter någon månad blev jag kontaktad via LinkedIn av en anställd på ett företag som tyckte jag skulle söka en tjänst som de hade ute på deras Latinamerikaavdelning, där han själv jobbade. Det lät intressant så jag sökte och kom på intervju. Intervjun gick väldigt bra (tycker jag) och delar av den genomfördes på spanska där det bara flöt på och jag stakade mig inte en enda gång. Alla ord bara rann ur mig och även om jag inte pratat så mycket spanska de senaste åren så var det som om jag inte gjort annat. Det kändes väldigt bra och jag var säker på att få komma på en andra intervju. Detta skedde strax innan jul så jag räknade inte med att få höra något mer innan vår julsemester, utan tänkte att de nog hör av sig när vi är tillbaka igen. Inget…
Vi kom tillbaka från en härlig julsemester och veckorna bara gick och varken det företaget eller något av de andra ca 15 företag där jag sökt jobb hörde av sig. Jag började nu bli RIKTIGT less på att gå hemma och inte få börja jobba någon gång. Jag gillar ju att jobba och ville inte vara ledig så länge som jag nu varit. Några månader kändes ok och var ett skönt avbrott efter att ha jobbat rätt så mycket under många år av mitt liv och jag är oerhört tacksam över möjligheten att kunna vara lite ledig, men redan i höstas började jag känna mig allt mer missnöjd med att gå hemma.
Tiden bara går, man gör inte så mycket vettigt utan dagarna går ut på att (utan inbördes ordning): träna, städa, laga mat, skypa, diska, träffa några få kompisar, handla, tvätta, söka jobb, spela golf, stryka tvätt, lyssna på svensk nattradio… ja och allt annat man kan göra för att få tiden att gå på bästa sätt. Det blir väldigt enahanda och rätt så tråkigt efter ett tag, det känns liksom inte som om man gör något vettigt eller intressant. Det är skrämmande hur fort tiden går och hur man ändå får tiden att gå när man verkligen inte gör något av direkt större vikt.
Det har varit fantastiskt att jag och Mattias fått så mycket kvalitetstid på kvällar och helger då alla tråkiga hushållssysslor var gjorda under dagarna, speciellt efter allt vårt pendlande under större delen av vårt förhållande innan vi flyttande hit. Det har också varit fantastiskt att få obegränsat med tid att planera vårt bröllop, vilket har varit en positiv del i min tillvaro, samt att bättra på golfsvingen och att få träna och verkligen återfå sin forna form som sedan länge har varit gömd under slappa muskler och fett.
Innan jul så gick det rätt så bra och jag höll modet uppe. Vi hade ju trots allt en härlig julsemester att se fram emot och vi skulle få träffa våra familjer, men sedan vi kom tillbaka så gick liksom luften ur mig och jag tappade helt lusten att göra något alls. Bröllopet var fortfarande något spännande att se fram emot, men med det kom även tankarna på vad jag skulle göra och se fram emot när det var över i februari. Om jag då inte hade något jobb att gå till och heller inget annat projekt att fylla delar av min tid med, hur skulle det bli då? Inga uppiggande tankar direkt…
LPGA kändes alldeles för långt borta för mig 😉 och trots att mitt golfspel har blivit mycket bättre så är vägen till ett helt stabilt spel lång och bitvis frustrerande. Spela var heller inget jag var direkt sugen på hela tiden då jag bara var allmänt less och uppgiven gällande jobbsituationen. Det är ju inte så att man känner sig direkt het på arbetsmarknaden efter att ha varit ofrivilligt ledig under så många månader och tron på mig själv blev inte boostad av att gå hemma och sunka i mysbraller och tofflor utan respons från de företag där jag sökt jobb. Då humöret sviktar så blir tillvaron inte så rolig längre och Mattias ville nog nästan mer än jag att jag skulle hitta ett jobb för jag har nog inte varit så rolig det senaste… 😉
Som om någon sett min frustration och förtvivlan och tyckte att det var nog så blev jag för ett litet tag sedan kontaktad för ett jobb där ett svenskt företag ville ha någon som kan driva deras etablering i USA. Efter lite diskussioner så kom vi överens och jag ska börja jobba den 1 mars, några dagar efter att jag kommit tillbaka efter bröllopet. Det känns jättespännande och som en väldigt intressant och givande roll för mig. Etableringen är inte helt officiellt för företaget ännu så därför skriver jag inte mer om detta nu, men återkommer när jag börjat. Jag kommer träffa dem när jag är hemma i Sverige, vilket ska bli jättekul! 🙂 Äntligen är min enahanda och tradiga vardag över och jag kan med lugn och ro njuta av vårt bröllop med vetskapen om att jag har ett jobb att komma tillbaka till och som jag ser väldigt mycket fram emot. Weeee! 😀